Annis

Vaknade i morse av att det sprakade i kaffemarskinen, min underbara Mikaela ville överaska mig med fika sista dagen innan dom åker utomlands och vi inte ses på 3 veckor. Med en tår i ögat dricker jag det godaste kaffet som någonsin gjorts. I går kom hon å masserade mina ömma axlar, ( något hon är fantastiskt duktig på ) behövde inte nämna att jag hade ont hon såg det. Sandra sa i förrgår – mamma ta på dig lite fondation mår du bättre och igår innan avslutningsgrillning med klassen fixade hon mitt hår, sminkade mig å sa -titta mamma i spegeln, en helt ny tjej. Ni är så underbara. Jag ÄLSKAR ER

Fick för mig att det skulle vara mysigt att stoppa familjen i badet. Ner det bar med Frida i högsta hugg. Vi hoppade i alla 3 och då kom chocken, det är ju svin kallt att bada med små barn!! Jag frös och körde i gång duschen men den kunde jag inte köra så länge i badet för vattnet började bli varmt för lilla Frida.Älsklingen höll god min i säker 5 min innan han klev ur och ställde sig i en varm dusch. (som han påpekade flera ggr att den var riktigt varm). Tillslut var han klar och tog Frida så jag kunde ställa mig i duschen. Urs vilken hemsk upplevelse.

Planeringen är i full gång. Datumet är satt. Kläderna ska väljas och solen ska skina. Undra om det ska vara blommor i håret? Sandaler eller klackskor? Lång klänning eller kjol? Å snart är det skolavslutning…..

Vad gör man när man vet det inte hon vet,  när man lider med henne i tystnad, när man kan förstöra mer än att rädda, när man vet mer än man vill veta, när man önskar henne något bättre än det hon lever i idag? Vart går gränsen för otrohet? Eller är hon lycklig som det är? När får man lägga sig i och tycka? Är det skillnad på om man är nära vän eller bekanta som träffas ibland, äter god mat och umgås lite. Jag är som en öppen bok med mina närmsta vänner. Dom ser direkt på mig om jag mår dåligt, är glad, sprudlar av energi eller har något på hjärtat. Är dom nära vänner för att jag pratar om allt med dom?För att jag anförtror dom saker?

Mannen jag lever med berättar jag allt för. Jag pratar gärna känslor med honom om hur jag mår eller upplever vissa situationer för han står mig närmast. Han däremot är väll som de flesta killar, undviker att få känslorna översatta till ord, men han älskar inte mig mindre för det. Vi är bara olika. Ibland kan jag önska att han var lite mer som jag så jag lärde känna honom på djupet, fick dela hans innersta tankar,lära mig förstå honom genom att veta hur han tänker om saker som är jobbiga att prata om.Anser jag mig vara närmare honom än vad han gör mig eftersom jag vill verkligen vill  bjuda in honom till mitt innersta? Nä vi är bara olika och det tar lite längre tid för mig att lära känna honom än tvärtom.

Jag vet att folk (som jag inte längre kallar vänner) vetat om saker som kunnat göra ont i mig och dom valde tystnaden.Visst en av dom trodde jag var min vän men vi var tydligen goda grannar, den andra jag vet om är lite halare och någon jag inte skulle anförtro mig till, kanske därför hon valde tystnaden.

 Hur många chanser ska min ”väns” kille få att överväga om han vill vara med henne eller någon annan? Hur länge ska man acceptera att han leker med en människas känslor? När är man vän? Nu är både hon och han mina ”vänner” och vill han leva med henne måste han börja tänka på vad han gör och säger när inte hon är med. Eller så får han sluta ha mig som vän och anförtro mig saker som jag inte vill veta. Jag kommer inte att kunna vara tyst längre och hade önskat att mina ”vänner” gjort desamma.