I går drog Mia ut mig på en promenad i solen. Snacka om att min kondition inte längre existerar. Helt slut satte jag mig på hennes baksida i solen och fick kaffe med tårta, då var det värt det!! Tack Mia för en helvetisk promenad och en underbart god tårta. Skäms lite att jag nästan åt upp hela!!!!
Helgen har varit innehållsrik med fotbollsmatcher i Kramfors. Vi har varit i stugan och myst resten av tiden. Mikaela gjorde en go vurpa på plan och matchen efter fick hon trycka in 1-0, vilken lycka. Alla är vi nu pigga efter en vecka i helvetet med spysjuka.Slutade med att jag hadde tre barn som spydde + mig själv. Säger bara fy vale för kräksjuka.
Fick för mig att det skulle vara mysigt att stoppa familjen i badet. Ner det bar med Frida i högsta hugg. Vi hoppade i alla 3 och då kom chocken, det är ju svin kallt att bada med små barn!! Jag frös och körde i gång duschen men den kunde jag inte köra så länge i badet för vattnet började bli varmt för lilla Frida.Älsklingen höll god min i säker 5 min innan han klev ur och ställde sig i en varm dusch. (som han påpekade flera ggr att den var riktigt varm). Tillslut var han klar och tog Frida så jag kunde ställa mig i duschen. Urs vilken hemsk upplevelse.
Planeringen är i full gång. Datumet är satt. Kläderna ska väljas och solen ska skina. Undra om det ska vara blommor i håret? Sandaler eller klackskor? Lång klänning eller kjol? Å snart är det skolavslutning…..
På fredag fyller min lilla tjej 12 år och lidandet är över för i år att behöva vara lika gammal som lillasyster. Min lilla tjej har nu vuxit om mig och blivit stor men för mig kommer hon nog alltid att vara liten. Man har väll som förälder svårt att acceptera att ens barn blir stor och man har svårt att låta bli att lägga sig i och man vill veta allt som händer i deras liv men jag ska försöka låta mina barn ta eget ansvar och inte vara så över beskyddande. Klart att ja inte ska behöva veta allt dom gör men i den värld vi lever i finns så mycke som kan hända. Jag finns för er när ni behöver mig.
Vad gör man när man vet det inte hon vet, när man lider med henne i tystnad, när man kan förstöra mer än att rädda, när man vet mer än man vill veta, när man önskar henne något bättre än det hon lever i idag? Vart går gränsen för otrohet? Eller är hon lycklig som det är? När får man lägga sig i och tycka? Är det skillnad på om man är nära vän eller bekanta som träffas ibland, äter god mat och umgås lite. Jag är som en öppen bok med mina närmsta vänner. Dom ser direkt på mig om jag mår dåligt, är glad, sprudlar av energi eller har något på hjärtat. Är dom nära vänner för att jag pratar om allt med dom?För att jag anförtror dom saker?
Mannen jag lever med berättar jag allt för. Jag pratar gärna känslor med honom om hur jag mår eller upplever vissa situationer för han står mig närmast. Han däremot är väll som de flesta killar, undviker att få känslorna översatta till ord, men han älskar inte mig mindre för det. Vi är bara olika. Ibland kan jag önska att han var lite mer som jag så jag lärde känna honom på djupet, fick dela hans innersta tankar,lära mig förstå honom genom att veta hur han tänker om saker som är jobbiga att prata om.Anser jag mig vara närmare honom än vad han gör mig eftersom jag vill verkligen vill bjuda in honom till mitt innersta? Nä vi är bara olika och det tar lite längre tid för mig att lära känna honom än tvärtom.
Jag vet att folk (som jag inte längre kallar vänner) vetat om saker som kunnat göra ont i mig och dom valde tystnaden.Visst en av dom trodde jag var min vän men vi var tydligen goda grannar, den andra jag vet om är lite halare och någon jag inte skulle anförtro mig till, kanske därför hon valde tystnaden.
Hur många chanser ska min ”väns” kille få att överväga om han vill vara med henne eller någon annan? Hur länge ska man acceptera att han leker med en människas känslor? När är man vän? Nu är både hon och han mina ”vänner” och vill han leva med henne måste han börja tänka på vad han gör och säger när inte hon är med. Eller så får han sluta ha mig som vän och anförtro mig saker som jag inte vill veta. Jag kommer inte att kunna vara tyst längre och hade önskat att mina ”vänner” gjort desamma.
I morgon bär det av till Göteborg och lillebror. Känns som evigheter sedan jag satte min fot på Sveriges solsida. Känns också som evigheter sedan jag träffade brorsan. Att jag dessutom ska få träffa hans underbara tjej och hennes grabbar gör inte saken sämre. Ska tvinga hennes pojkar på 10 och 11 år att måla ägg med mig för det hör påsken till och eftersom jag inte får vara med mina tjejer och kan tvinga dom får dessa barn råka ut för mig. Det finns vissa stunder eller dagar som det gör extra ont i mig att inte få vara nära Sandra och Mikaela. Men som vanligt tjejer vi är starka, biter ihop och tar igen det.
